En stor del av de patienter som kommer till barn- och skelningsmottagningen är barn som behöver glasögon, som skelar eller har olika ögonsjukdomar.

De barn som behöver glasögon får träffa en ortoptist. Därför tror de flesta att ortoptister mest håller på med synundersökningar. Men ortoptister gör mycket annat också, de fotograferar till exempel ögonbotten och näthinnan. De kontrollerar också synfält, färgseende, kontrastseende och motilitet, det vill säga hur musklerna som styr ögat fungerar.

Till mottagningen kommer vuxna och barn med dubbelseende och samsynproblematik. Det kan vara allt från ett nyfött barn med medfödd gråstarr – till en 85-åring med ögonmuskelförlamning och dubbelseende.

Självständigt arbete för ortoptister

Även om Katja har ett nära samarbete med barnögonläkarna, arbetar hon mycket självständigt. Vissa av hennes patienter träffar aldrig någon läkare, till exempel de med skelning och dubbelseende. I de fallen är det ortoptisterna som provar ut prismaglas och skriver recept till optikern. Om en patient ska opereras för skelning är det ortoptisterna som utreder inför operationen. 

– Det roligaste med mitt jobb är mötet med barnen eftersom de nästan alltid är glada och tycker att det är roligt att komma hit. Vissa har vi följt sedan de var pyttesmå och de känner igen oss och vinkar redan i väntrummet, säger Katja. 

Ortoptister gör syntest på barn som är tre månader. Då observerar man om de kan se mönster av ränder på en vit tavla, och om de ser ränderna, riktar blicken dit. Med något äldre barn fungerar symboler eller bokstäver. Ortoptister kan också använda blinkande småfigurer eller leksaker i olika storlekar. I ett annat test kan man använda svart strössel mot vit bakgrund eller vitt mot svart bakgrund. 

– Om barnet inte medverkar får man ta till ett annat test eller kanske byta blinkande leksak för att få tillbaka barnets uppmärksamhet, man får improvisera och anpassa sig efter stunden, säger Katja.

Katja berättar om en treårig pojke med Downs syndrom som helst ville gömma sig i mammas famn. Då lockade hon med ett pipande leksaksdjur för att få honom att titta upp så pass länge att hon kunde filma hans ögon. Trots att det bara blev korta filmsnuttar kommer hon att kunna titta på dem uppförstorat i efterhand och upptäcka eventuella fel. 

– Även om det kan ta tid och barnet i vissa fall behöver komma tillbaka en annan dag, så går det alltid på ett eller annat sätt till slut, säger Katja.