Anders Kvanta – forskar inom degenerativa näthinnesjukdomar

Han är specialist inom näthinnekirurgi och leder en forskargrupp som studerar näthinnans sjukdomar och utvecklar nya behandlingar mot synhotande tillstånd.

Anders är uppvuxen i Ängelholm i Skåne. Han läste medicin vid KI där han senare även disputerade inom immunologi. Från början hade han tänkt bli grundforskare, men mot slutet av läkarutbildningen växte intresset för ögonkirurgi.

Från laboratoriet till operationssalen

Forskningsintresset väcktes tidigt under läkarutbildningen tack vare en kurs i immunologi.

– Hans Wiksell var en mycket karismatisk föreläsare, han inspirerade alla som satt i salen, i synnerhet mig, berättar Anders.

Kort efter kursen kontaktade Anders institutionen för immunologi för att få börja forska, och blev doktorand redan samma år han började läkarutbildningen. Det ledde så småningom till en doktorsavhandling inom immunologi, men i takt med att intresset för det kliniska växte tog karriären en ny riktning.

– Det var först under de senare åren av läkarutbildningen som kirurgin kom in i bilden. Jag fick se en näthinneoperation och tänkte direkt: det där vill jag hålla på med! Det var ännu roligare än grundforskning, säger han.

Kombinationen av näthinnekirurgi och forskning

Efter att han blev färdig ögonspecialist och vitreoretinalkirurg (näthinnekirurg) ville Anders gärna fortsätta forska vid sidan av. Han förde då över teknik och kunskap från immunologin till ögonforskningen, och näthinnans sjukdomar blev hans nya fokusområde. Idag arbetar han till största delen som vitreoretinalkirurg men kombinerar kliniskt arbete med forskning.

– Det bästa med mitt arbete är kombinationen: att handgripligen kunna hjälpa patienter genom kirurgi, samtidigt som jag får bidra med forskning och utveckling av nya behandlingar, berättar han med ett leende.

Han beskriver hur det kliniska arbetet och forskningen hela tiden berikar varandra.

– Jag tycker fortfarande att kirurgi är fantastiskt roligt, trots att jag har arbetat med det i många år. Men att parallellt kunna ta del av nya teknologier och föra över dem till kliniken och forskningen, det är det som driver mig, säger Anders.

Genombrottet som hjälper tusentals patienter varje år

Ett av hans största bidrag till ögonforskningen kom i slutet av 1990-talet, då han studerade blodkärlsnybildning i ögat, ett centralt problem vid flera ögonsjukdomar. Samtidigt pågick intensiv forskning världen över om tumörers blodkärlsbildning, och ämnet VEGF (Vascular Endothelial Growth Factor) som är en mycket potent blodkärlstillväxtfaktor, hade identifierats som en nyckelmolekyl. Vid den tiden började forskare ta fram antikroppar mot VEGF för att hämma blodkärlsnybildningen i tumörer och därmed bromsa tumörens tillväxt.

Anders och hans dåvarande forskarteam anade att samma mekanism kunde vara relevant även vid näthinnesjukdomar, särskilt våt makuladegeneration, där sjukdomen orsakas just av blodkärlsnybildning under näthinnan.

– Vi tänkte att VEGF kanske har relevans även för den här typen av ögonsjukdomar och startade en studie som publicerades år 1996, och som mycket tydligt visade att VEGF var starkt kopplat till sjukdomen. Studien har citerats långt över 500 gånger nu, berättar Anders med stolthet.

Fyndet blev ett vetenskapligt genombrott och lade grunden till dagens standardbehandling vid ett antal ögonsjukdomar med så kallade anti-VEGF-läkemedel, som Eylea och Lucentis.

– Det öppnade ett helt nytt behandlingsfält och hjälper tusentals patienter varje år, säger han.

Den första genterapin mot Bothnia dystrofi

Efter att anti-VEGF-behandlingarna fått bred klinisk användning började Anders och hans team fokusera på sjukdomar som fortfarande saknade behandling, bland annat ärftliga näthinnedegenerationer och den torra formen av makuladegeneration. Gemensamt för dessa sjukdomar är att näthinnans celler gradvis förlorar sin funktion och dör, vilket till slut leder till blindhet.

Forskargruppen ville förstå varför vissa näthinneceller slutar fungera och hur man kan återställa synfunktionen, med fokus på Bothnia dystrofi.

– Vid Bothnia dystrofi är en av de gener som styr synfunktionen skadad, vilket gör att ett för synen viktigt protein inte fungerar som det ska. Det stör näthinnans funktion och leder successivt till synförlust, förklarar Anders.

Ett uppmärksammat framsteg kom 2018, då Anders och hans forskargrupp startade en så kallad first in human-studie med genterapi mot Bothnia dystrofi. Genterapi innebär att man korrigerar en felaktig gen genom att ersätta den med en fungerande gen.

– Vi var de första i världen som genomförde en sådan studie. Med avancerad ögonkirurgi och DNA-teknik tillförde vi en fungerande gen under näthinnan, säger han.

I studien fick elva av tolv patienter en tydlig förbättring av synfunktionen.

– Det var en mycket lyckad första studie, och tekniken är relevant för många liknande ärftliga sjukdomar, berättar Anders.

Nästa steg inom ögonforskning – att återge syn med cellterapi

Anders forskargrupp är också intresserad av att utveckla teknik för att tillverka nya näthinneceller från stamceller, som kan ersätta döda näthinneceller. Målet är att kunna transplantera nya näthinneceller till patienter som har förlorat synen till följd av ärftliga näthinnedegeneration eller torr makuladegeneration.

– Genterapi fungerar bara så länge cellerna fortfarande lever. När de dör måste man ersätta dem, det är där cellterapi kommer in, säger han.

Utmaningarna bakom framstegen

Det kräver balans att kombinera klinik och forskning. Anders arbetar omkring 80 procent kliniskt och 20 procent med forskning.

– Det gäller att göra kloka val mellan alla spännande idéer som dyker upp, så att man inte tappar fokus men heller inte missar nya möjligheter och samarbeten, förklarar han.

Anders beskriver också kampen om forskningsresurser som en ständig utmaning, särskilt när ögonforskningen konkurrerar med stora områden som cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Han är tacksam över att hans forskargrupp har varit framgångsrik på att söka anslag, en process som tar mycket tid och energi.

Forskning i världsklass vid S:t Eriks Ögonsjukhus

För Anders har S:t Eriks Ögonsjukhus alltid varit en unik miljö där kombinationen av klinik och forskning är möjlig.

– Vi har haft väldigt fria händer, stora och moderna laboratoriefaciliteter i samma byggnad som kliniken, och en ledning som verkligen uppmuntrar forskning, säger han.

Han ser också vikten av internationella samarbeten för att forskningen ska hålla högsta nivå.

– Dagens forskning är mer komplex än tidigare och kräver flera olika kompetenser. För att publicera i de bästa tidskrifterna måste man samarbeta brett och ofta internationellt, berättar Anders.

Han lyfter särskilt betydelsen av detta inom sällsynta sjukdomar, där samarbeten är nödvändiga för att samla tillräckligt många kompetenser och patienter till kliniska studier.

Anders tycker att forskningen vid sjukhuset håller mycket hög kvalitet, men att det finns potential att bli ännu bättre.

– Vi får inte stå stilla utan hela tiden tänka framåt för att behålla vår starka position inom ögonforskning, säger han.

På väg mot en framtid där blindhet kan botas

Framöver hoppas Anders att forskningen kring näthinnedegenerationer och cellterapi ska leda till behandlingar som kan återställa synen hos blinda patienter som idag saknar alternativ. Han betonar att detta är ett långsiktigt arbete, men att målet är fullt möjligt att nå.

– Vi kommer behöva göra om och modifiera studierna flera gånger tills vi hittar en behandling som faktiskt återskapar syn på ett meningsfullt sätt. Jag bedömer att det kommer att ta minst tio år, säger han.

  

Författare: Susanne Kunda

   

Läs mer om forskargruppen och övriga medlemmar.(Extern länk)