När specialistbeviset från Socialstyrelsen damp ned i Gustav Stålhammars brevlåda i höstas var det slutet på en femårig specialiseringstjänstgöring (ST) i klinisk patologi och startskottet för en karriär som ögonpatolog. Han har även genomfört en lika lång ST i ögonsjukdomar och kommer nu att dela sin kliniska tid mellan ögononkologi och ögonpatologi på S:t Eriks Ögonsjukhus, utöver att forska om ögoncancer vid Karolinska Institutet.
– Det känns jättekul. Det har varit en lång resa och jag är äntligen i mål. Ögonpatologin är en trivsam oas i en stormig vårdvärld. Här har vi ett litet välfungerande labb med bra personal och intressanta fall. Vi kan göra verklig skillnad för patienter med ofta aggressiva sjukdomar. Det finns bara en handfull liknande miljöer i världen, och det är ingen överdrift att säga att vi har goda chanser att sälla oss till det absoluta toppskiktet av dessa, säger Gustav Stålhammar.
Gustav Stålhammar är också forskare.
Foto: Jens Sølvberg
En klinisk patolog på S:t Eriks Ögonsjukhus analyserar vävnadsprover från eller kring ögat i mikroskop, främst vid misstänkt cancer. Patologin har en lång historia och är en allt viktigare grundpelare i modern sjukvård.
Nu finns två ögonpatologer i Sverige
Stefan Seregard är sedan cirka 30 år även han dubbelspecialist inom ögon och patologi på S:t Eriks Ögonsjukhus, samt verksamhetschef. Han handledde Gustav Stålhammar under specialiseringstjänstgöringen.
– Jag har ju varit ensam om uppgiften, men nu finns det en person till som kan göra det här i Sverige, vilket är väldigt bra. Gustav Stålhammar är också en generation yngre än jag, det ger kontinuitet och en garanti för att kompetensen finns kvar även efter att jag går i pension, säger Stefan Seregard, som utöver sitt arbete på S:t Eriks Ögonsjukhus även är professor vid Karolinska Institutet.
Det tar fem år att bli en klinisk patolog.
Foto: Jens Sølvberg
Man kan fråga sig varför det finns så få ögonpatologer i Sverige, men enligt Stefan Seregard ser det likadant ut på flera håll, både nationellt och internationellt. I Sverige finns cirka 400 patologer som i allt större grad är specialiserade på ett litet område, till exempel mag och tarm-, hud- eller mjukdelstumörer.
– Vi analyserar cirka 1 300 prover från hela landet och är ett av Sveriges minsta histopatologiska laboratorium. Eftersom volymen är liten när man enbart tittat på ögonpatologi måste verksamheten därför koncentreras till ett enda labb för att det ska vara hållbart, säger han.
Grundat av Erik Kock i slutet av 1960-talet
Från början kallades histopatologen ögonpatologiska laboratoriet. Det byggdes upp vid dåvarande Karolinska sjukhuset av Sveriges förste ögonpatolog och ögononkolog Erik Kock i slutet av 1960-talet och flyttades under 1990-talet till S:t Eriks Ögonsjukhus. Därigenom behövde inte längre svårdiagnosticerade ögonprover skickas runt bland patologer i Sverige.
Gustav Stålhammar.
Foto: Jens Sølvberg
S:t Erik tar av hävd emot ögonprover för analys inskickade av både ögonläkare och patologer och i dagsläget utgörs ungefär en tredjedel av proverna av fall som insänds från andra vårdgivare ute i landet.
En vanlig typ av prov på laboratoriet är förändringar i ögonlocket. Vävnad som avlägsnats vid operation analyseras för att ställa rätt diagnos (till exempel basalscellscancer eller skivepitelcancer), för att avgöra vilken undergrupp tumören tillhör, om alla tumörceller har avlägsnats och vad som kan vara den lämpligaste behandlingen och uppföljningen av patienten.
Den vanligaste elakartade tumören inuti ögat är malignt melanom (hos vuxna) och retinoblastom (hos barn). I prover från sådana tumörer kan patologen avgöra hur aggressiva tumörcellerna är, och hur stor risken är att dottersvulster ska utvecklas.
Nya S:t Eriks Ögonsjukhus i Hagastaden, Solna.
Foto: Jens Sølvberg
Nya S:t Eriks Ögonsjukhus
I september år 2020 flyttade S:t Eriks Ögonsjukhus in i nya toppmoderna lokaler i Hagastaden, Solna, nära Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet. S:t Eriks nya histopatologiska laboratorium är större än det gamla och har en bättre och säkrare arbetsmiljö för personalen.
På laboratoriet förbereds vävnadsproverna genom att bäddas in i ett slags vaxmassa som därefter kan skivas i fina snitt på någon tusendels millimeter. En skiva läggs sedan på ett glas i ett mikroskop för att kunna förstoras upp och analyseras av en ögonpatolog.
Utan de kvalificerade biomedicinska analytikerna Emma Lardner och Marianne Georgsson som arbetar på laboratoriet skulle verksamheten inte kunna bedrivas, enligt Stefan Seregard. Gustav Stålhammar instämmer och tillägger:
– Tillsammans bedriver vi en fantastisk verksamhet – och den ska bli ännu bättre! Jag vill tacka alla som hjälpt mig under vägen och särskilt Stefan Seregard som är en stor förebild. Nu sällar jag mig till den mycket lilla skaran ögonpatologer i världen.
Text: Helena Mayer