Skelning innebär att ögonen riktas åt olika håll. Det vanliga är att det ena ögat används för att fixera med och det andra kan vara riktat inåt, utåt, uppåt eller nedåt. Skelning kan vara sådan att det syns hela tiden eller att den bara syns när man t.ex är trött. Skelningen kan också växla mellan ögonen så att ibland skelar det ena ögat och ibland det andra. 

Det är helt normalt att nyfödda barn skelar då och då de första månaderna (men det är inte normalt att hela tiden skela och speciellt med ett öga). Oftast är skelningen inte ett tecken på en bakomliggande sjukdom utan beror på ett bristande samarbete mellan ögonen. Skelning hos barn kan också vara ett tecken på att barnet behöver glasögon. I sällsynta fall förekommer skelning som ett tecken på ögonsjukdom såsom medfödd katarakt, grå starr, eller tumör i ögat. Skelning kan också vara orsakad av en förlamning i en eller flera av de muskler som styr ögonens rörelser. I vissa fall är skelning ett debutsymptom på en hjärnsynskada (se mer om detta på separat sida)

De centra i hjärnan (den s.k. synhjärnan) som tar hand om impulsern från ögonen tränas under de första 8-10 åren av ens levnad. För att denna träning skall bli så bra som möjligt krävs att synhjärnan hela tiden "ser" en skarp bild. Om synhjärnan inte gör det utvecklas den inte normalt och en försämrad synskärpa uppkommer som inte går att träna upp när man blivit äldre än 8-10 år. En orsak till att synhjärnan får en bristande träning är skelning. Om man börjar skela ser man två bilder och detta tycker inte hjärnan om varför den ena bilden "kopplas bort" och det öga vars bild kopplast bort löper då risk att få en försämrad synskärpa. Små barn har en god förmåga att koppla bort det ena ögat medan vuxna har mycket svårare att göra detta. Risken att drabbas av en synförsämring pga bristande träning av synhjärnan är också störst i späd ålder men den bästa prognosen för en optimal synträning finns också då. Det svåraste är de som har en så liten skelning att den inte direkt syns och då kan ge upphov till en synnedsättning utan att man har någon misstanke om att barnet skelar. Om detta sker brukar man upptäcka synnedsättningen på det ena ögat vid den s.k. fyra-årskontrollen och då finns det fortfarande god prognos för ett förbättra synskärpan på det skelande ögat.

På Barnögonkliniken kontrollerar vi orsaken till skelningen och behandlar denna om det går. I de flesta fall innebär det att vi måste ge ögondroppar för att vidga pupillen och slappa av den inre ögonmuskeln. Detta görs för att utröna om barnet har ett brytningsfel som orsak till skelningen. Om ett brytningsfel föreligger ger man barnet glas att ha ständigt.  

Genom att använda s.k. lappbehandling tvingar man det öga som har en synnedsättning att tränas så att en bra synskärpa åstadkoms. Lappbehandlingen görs med olika långa tider beroende på barnets ålder och på hur stor synnedsättningen är. Det är viktigt att följa ortoptistens ordinationer vad avser denna behandling för att barnet skall få en optimal synskärpa. Lappbehandlingen har ingen direkt effekt på skelningen utan görs för att barnet skall få så bra synskärpa som möjligt på båda ögonen. För att ställa ögonen rakt vid en skelning behöver man vanligen göra en operation, men den görs i de flesta fall senare i livet (i många fall före skolstart).  

Vi brukar regelbundet undersöka barn med skelning upp till den ålder då de inte längre kan förlora synskärpa genom för lite träning av ena ögat vilket brukar vara vid ca 8-10 års ålder.